The Unstraight Museum är en ideell förening som initierat och genomfört en mängd projekt för att synliggöra HBTQI individer och våra berättelser. Vi har producerat utställningar, samtal, workshops och samarbetat med museer, aktivister, forskare, konstnärer och föreningar nationellt såväl som internationellt. I olika sammanhang råder givetvis olika förutsättningar och det gäller alltid att vara kontextkänslig, det vill säga högst medveten om det specifika i ett sammanhang och vilka en samarbetar med. I den här krönikan vill jag dela med mig av fyra reflektioner utifrån The Unstraight Museums arbete, dessa relaterar främst till en nationell kontext och projekt vi genomfört i Sverige.

 

Om representation

Flera projekt har genomförts för att bredda historieskrivningen och låta fler röster ta plats. Drivkraften bakom många av projekten har varit att historia inte berättas av institutionerna som har till uppgift att berätta historia, inte minst den historia som rör HBTQI personer. Genom att addera berättelser och perspektiv har vi sysselsatt oss med representation i innehåll. Nu kanske vi kan fortsätta samtalet med att prata om representation som struktur. Vi behöver nämligen förstå att de erfarenheter vi har också påverkar de samlingar vi får. Nu kanske du tänker att en inte behöver identifiera sig som flata för att berätta om lesbiskas kamp? Nej, kanske inte men vi behöver låta fler vara uttolkare av historia. Rekrytering är ett sätt att arbeta med representation som struktur.

 

Skapa communitys

Låt oss stanna upp en stund vid de projekt som har ett community (i bestämd form) som målgrupp, för mig ligger det nära till hands att exemplifiera med HBTQI-communityt men det skulle så klart kunna ersättas med idén om vilket annat community som helst. Så till min fråga: vilka är alla i ett community och finns överhuvudtaget ett alla i ett community? Jag förslår att vi istället för att fokusera på ett community (i singularis) inser att det finns communitys (i pluralis). Det gör sig definitivt gällande när det kommer till HBTQI-personer, som bekant inbegriper en mängd olika individer med olika berättelser och erfarenheter i olika åldrar med olika etnisk bakgrund och könstillhörighet. Så låt oss skapa communitys.

 

Ge credd

Ibland går initiativ och samarbete hand i hand, ibland inte alls. För en ideell förening med begränsade resurser kan det vara svårt att hålla fast vid initiativet och få credd för ett projekt inte minst när ett projekt implementeras i en jättekropp som ett museum, men ack så viktigt det är. Om museer ska bli de självklara och angelägna mötesplatser där kulturarbetare vill initiera projekt som samlar communitys måste de bli bättre på att ge credd. Samtidigt som föreningar och andra aktörer fortsätter vara generösa med sina initiativ måste de stå på sig för att behålla initiativet, vilket inte alltid är så lätt. Tydlighet kring initiativ och samarbete underlättar arbete med projekt och credd gör det hela roligare.

 

Tänka verb

Så har vi det där lilla ordet kulturarv som blivit högaktuellt och samtidigt är så svårdefinierat. Istället för att fokusera på definitionen av vad kulturarv är vill jag fokusera på vad kulturarv kan vara. Kulturarv kan vara ett verb och att tänka på det så snarare än ett substantiv betyder att vi gör kulturarv. Det vi gör är kulturarv och det är av vikt att samla, vårda, visa samt tolka och analysera. Det är dessutom en demokratifråga att klarlägga att vi funnits, finns och fortsätter göra historia.

 

Eleonora Fors Szuba är ordförande för den ideella föreningen The Unstraight Museum, för vilken hen också initierat och genomfört projekt. När Eleonora inte engagerar sig i föreningen på sin fritid arbetar hen som konstprojektledare för 1%-regeln av offentlig konst för Västra Götalandsregionen.