Jag har precis sett klart första avsnittet på URs nya serie ”Samernas tid”. De senaste fem åren i mitt liv har jag ägnat mycket åt att fördjupa mina kunskaper i samisk historia ändå visste jag nästan ingenting av det som berättades i avsnittet. Tänk att vara så otroligt osynlig i ett lands historia.
Mer än någonsin tänker jag på historieskrivning, och vem som skriver den.

 

Året 2011 blev jag kontaktad av Elfrida och Sara, projektledarna för Queering Sápmi, efter att jag mejlat dem mitt intresse att bidra med mina queera och samiska upplevelser. De kom hem till mig och min dåvarande flickvän för att göra en intervju med mig. Min berättelse kom med i boken, mina porträtt kom med i utställningen och så småningom kom hela jag med som en av projektledarna för Queering Sápmis sista år 2014. Det var jag, Tobias, Sara och Elfrida som skulle skapa queersamiska träffar och ta reda på vad den queersamiska gruppen ville, vad vi behövde och hur vi skulle kunna tillgodose behoven. Vi samlade en liten skara som hade möten i Norge, Finland och Sverige. En queersamisk förening skapades men störst av allt blev Sápmi Pride i Kiruna.
Vi skrev historia den helgen, queersamisk historia.

 

Projektet Queering Sápmi var ett demokratiprojekt, ett normkritiskt sådant som ville utmana normen av den kanske mest stereotypa identiteten vi har i modern tid i Sverige. Det finns verkligen en skiljelinje mellan innan Queering Sápmi-projektet, och efter. Jag kan se det i det samiska samhället och jag kan se det i det svenska samhället. Projektet öppnade upp för diskussioner som förut aldrig ansetts vara relevanta i samiska utrymmen och öppnade upp frågor som aldrig varit intressanta att ställas av icke-samer. Bilden av en same breddades och vi blev flerdimensionella. I det samiska samhället kunde man inte förneka vår existens.

Projektet ägdes av det samiska ungdomsförbundet Sáminourra och tillsammans med dem ifrågasatte vi normer i det samiska samhället. Vi red på den politiska feministiska vågen som spred sig och vi pratade om könsnormer, feminism, koloniserade sinnen och avkolonialisering. Folk började berätta historier för oss som vi aldrig hört tidigare, om specifika samiska ord för lesbiska identiteter i det samiska samhället, om heliga renar som varken var hona eller hane, om hur det gamla samiska samhället varit öppen för olika könsroller och sexualiteter. Samiska slöjdare började prata om hur könsneutrala koltar skulle kunna se ut. Så vitt jag vet så syddes det en.

 

Det är en så himla viktig upplevelse att få skrivas in i historien, att synliggöras i samtiden.
Utan en samisk identitet finns det ingen queersamisk identitet och jag har projektet att tacka för att jag idag känner mig trygg i båda två. Projektet visade mig och många andra att vi inte var ensamma, att vi inte behövde välja mellan att vara same eller queer. Främst bevisade projektet att om man försöker konservera ett samhälle så dör det, istället är det vi som lever idag som måste utforma vårt samhälle så som vi vill leva i det i framtiden.
Jag minns i början när vi planerade för Sápmi Pride och min kollega bläddrade genom intresserade deltagare och funderade över var alla ”ur-samer” var någonstans.
”Vi skapar dom” sade jag. Och det gjorde vi verkligen.

---

Tove Fahlgren