För ett antal år sedan var jag del av ett EU-finansierat historieprojekt som skulle genomföras i samarbete med museer i tre olika länder. I samband med projektstarten blev vi inbjudna till en träff med tidigare projektledare som skulle delge oss sina erfarenheter av bland annat samverkan mellan universitet och museer.

En sak har fastnat i mitt minne från det mötet och det var hur en universitetsprofessor berättade för oss att det kan vara ganska svårt med sådana samarbeten. Skälet, menade hon, var att museipersonal är mycket känsliga personer. Hennes budskap tycktes vara att personer som arbetar inom museer måste behandlas som sköra föremål. Tonen, som jag minns den, var lätt nedlåtande och något sarkastisk. Den kvardröjande känslan var en blandning av förvåning och olust.

Ganska snart visade det sig att personen ifråga hade rätt i en sak, men fel i allt annat. Visst, det var svårare än vi från universitetsvärlden hade föreställt oss att samverka med museer. Skälet var dock inte att våra projektpartners på museer måste behandlas varsamt, utan skälet var vår egen bristande kunskap och bristande erfarenhet av det arbete som görs på museer.

Vi hade inte helt förstått – eller brytt oss om att ta reda på – museers komplexitet. Vi hade lite förståelse för att museer arbetar med ofta helt andra tidsrymder, under andra ekonomiska förutsättningar och framför allt har ett uppdrag som på flera väsentliga punkter skiljer sig från akademins. Detta till trots möttes vårt amatörskap med stor förståelse och med stort tålamod av våra samarbetspartners.
De hade varit med förr visade det sig, och var vana vid att träffa universitetsfolk som klampade in med gott självförtroende och bristande kunskaper.

Under åren som gått sedan dess har jag haft privilegiet att arbeta nära människor både på stora museer som Victoria&Albert museum i London och Vasamuseet i Stockholm, och på mindre utställningar som den på Skarhults slott utanför Eslöv. Det är med viss rodnad på kinderna som jag minns hur jag ofta gått runt på museer och med kritisk blick studerat texter som jag avfärdat som alltför stora förenklingar, i avsaknad av både djup och nyans.

De samarbeten jag deltagit i har gjort att jag kommit i kontakt med alla de olika sorters experter som arbetar med de långa processer det innebär att skapa ens den minsta utställning – och detta har fått mig att betrakta utställningar med helt andra ögon.
Istället för förenklingar ser jag professionell problemlösning och en seriös ambition att nå ut med historisk kunskap till en bred besökarkrets.

Som historiker är jag tränad i att läsa, förstå och kommunicera text – att tänka i text. Efter samarbetet med museer har jag börjat tänka också i form, rum, ljus och bild.
Jag är fortfarande en enkel amatör i detta men jag gläds åt hur min delaktighet i samarbetsprojekt både gjort mig till en mer öppen museibesökare (och en där min eventuella kritik av mindre lyckade utställningar mer bottnar i kunskap än i okunskap) och att jag börjat intressera mig mer för materialitet och objekt i min forskning.

Om jag idag skulle ge råd till kollegor inom akademin om vad man bör tänka på i samarbete med museer så skulle det vara:
experter av alla olika slag på museer vet mycket om universitet – men vad vet du egentligen om museer? Gå in i samarbetet med utgångspunkten att du har mycket att lära.

---

Svante Norrhem, professor i historia vid Lunds universitet.