Hur skulle världen se ut om den styrdes av kvinnor, säger guiden? En retorisk fråga som stimulerat till många intressanta skolklassdiskussioner. Vår grupp som består av svenska och ryska curatorer hugger inte på frågan, utan antyder vänligt att det skulle ta för lång tid att besvara den och att vi gärna vill vidare och se själva konstverket.

Vi befinner oss på Ural Industri Biennalen i Jekaterinburg, en biennal som uppmärksammats internationellt för sitt nytänkande kring biennalkonceptet. Uralområdet tillhört Rysslands tunga industriområde, med arv från Peter den stores tid. Tillgången på mineraler och vattendrag skapade förutsättningarna och vapenindustrin var och är fortfarande en viktig näring. Mäktiga industribyggnader i konstruktivistiskt manér står här som monument över det tidiga sovjetsamhället och har liksom andra delar av industriarvet fått ge plats för olika upplagor av biennalen.

2021 års tema är “A time to embrace and to refrain from embracing” och vi befinner oss på den vackra ”Salute”-biografen, där vi väntar på en screening av videon ”Two minutes to midnight” av den israeliska konstnären Yael Bartana, vars senaste arbete just leker med frågan hur skulle världen se ut om den styrdes av kvinnor? Filmen är en iscensatt performance, proffsig och omfattande i sin produktion precis som förlagan som den anspelar på: ”Dr Strangelove, or How I Stood Afraid and Loved the Bomb” av Stanley Kubric. Presidenten i denna plot är en eleganta och sammanbiten kvinna. Hennes blick och gråa silverman påminner om Gandalfs. Den svarta kostymen matchas med en cigarr. Runt bordet har hon samlat sin rakt igenom kvinnostyrda regering för att akut fatta beslut om det kärnvapenhot som ”Mister Twittler”, riktat på direkt telefonlinje. Hur hanterar vi en president som inte är resonabel och kan akut hot om massförstörelse mötas med pacifism är frågor som återkommer vid det runda bordet. Verket snuddar även vid svårigheten i att vara minister och småbarnsmor samt leker med en omvänd sexism riktad mot en barbröstad servitör.

Tre månader har passerat sedan jag besökte biografen och det kalla krigets terrorbalans, blandat i en cocktail av regimens mediala utspel och storhetsdrömmar, framstår om möjligt som ännu närmare. I dagens Ryssland skall konst som behandlar hbtq+frågor skyltas med information 18+ och både journalister och konstutövare löper risken att stämplas som ”utländska agenter”, genom att ha mottagit pengar från väst, eller framfört regimkritiska budskap, med böter eller fängelse som påföljd. Jag kan bara rikta min beundran till en biennal som elegant navigerar i genus- och säkerhetspolitiska frågor, inte minst genom Yael Bartanas verk ”Two minutes to midnight”. 

Rebecka Wigh Abrahamsson är ordförande för Genus i museer och arbetar som intendent på Uppsala konstmuseum.

---