Vi måste prata om elefanten i rummet 
09oktober202310 oktober, 2023
I fokus, Krönika

Vi måste prata om elefanten i rummet 

 – det koloniala arvet i naturhistoriska samlingar och utställningar 

Naturhistoriska museer är platser som kan fånga fantasin och skapa förundran. De visar naturens underverk och myllrande mångfald. Museerna bedriver och skapar förutsättningar för forskning. Men, skriver författaren och biologen Jack Ashby, museerna är platser skapade av människor, för människor. Därför är de inte opolitiska och inte heller opartiska. Det finns till exempel ofta en övervikt mot stora djur, stora betar och stora horn. Samlingarna och utställningarna reflekterar samhället och historien snarare än naturen. Det finns fler djur från forna kolonier och platser med vilka det bedrivits handel än från andra delar av världen.  

De naturhistoriska museerna och deras föregångare, naturaliekabinetten, uppstod under upplysningstiden i början av 1700-talet. Naturvetenskaperna utvecklades och nya uppfinningar inom sjöfarten gjorde det möjligt att resa till främmande platser. Det fanns vid den här tiden ett omättligt sug efter information om naturen på dessa platser. Museerna skulle visa upp världens biologiska mångfald och bidra med kunskap om vilka naturresurser som fanns att exploatera. 

Med slavskepp och handelsfartyg fraktades de tidiga föremålen som kom att bygga upp de naturhistoriska samlingarna från Afrika och Karibien till Europa.  

Läkaren och naturvetaren Hans Sloane arbetade vid de brittiska kolonierna i Karibien. Med hjälp av människor i slaveri samlade han enorma mängder naturalier. Det insamlade materialet kom senare att bli grunden till samlingarna på det naturhistoriska museet i London. När naturalierna presenterades för publiken förminskades eller utelämnades icke-vita personers bidrag till insamlingen. Personer som samlat in föremål och bidragit med kunskap om den lokala naturen förblev anonyma.  

I museernas utställningar fick berättelserna om stora vetenskapsmän och upptäcktsresanden plats på bekostnad av andra berättelser och perspektiv. Faktum är att den strukturella rasismen och vithetsnormen fortfarande är uppenbar i tystnaden, i det som inte berättas.  

Darwins resa jorden runt ombord på fartyget Beagle är välkänd, liksom hans teori om evolution genom naturligt urval. Däremot är till exempel berättelsen om Darwins mentor John Edmonstone nästan helt okänd. Edmonstone föddes i slaveri på en trädplantage i brittiska Guyana.  Senare blev han en fri man och arbetade med att preparera och konservera fåglar och andra djur. Han delade med sig av sina kunskaper till universitetsstudenterna i Cambridge, bland annat till Charles Darwin. Tack vare detta kunde Darwin konservera fågelskinn och andra naturalier under sin resa. Det var även Edmonstone som med sina berättelser om de sydamerikanska regnskogarna och deras mångfald inspirerade Darwins intresse att åka med på resan.  

Dagens naturhistoriska museer har fokus på forskning och kunskap om natur och naturvård. Samtidigt finns det ibland en tvekan kring att vara öppen med samlingarnas ursprung. Hur kom föremålen till museet och vilka har bidragit till kunskapen om dem? Enligt Miranda Lowe, intendent på the Natural History Museum i London, har de naturvetenskapliga museerna varit långsammare än sina kulturhistoriska systerinstitutioner med att förstå, reagera på och kännas vid sin koloniala historia. Vetenskapen har ansetts stå över dessa frågor och därför har vi länge kunnat flyga under radarn, skriver hon. Den tvekan som finns kring frågor som berör samlingarnas koloniala ursprung kan också bero på brist på den kunskap och de resurser som behövs för att ta sig an en så komplex fråga.  

Min arbetsplats, Göteborgs naturhistoriska museum är ett relativt litet museum i ett avlägset hörn av Europa. Så hur berör det här oss? Vi har inget förflutet som del av ett stort imperium? De äldre delarna av vår basutställning innehåller dessutom väldigt få berättelser och endast information om artnamn och fyndort.  Betyder det här att vi inte behöver reflektera över frågor som arvet efter kolonialismen och strukturell rasism? 

För mig är svaret på den sista frågan att vi absolut måste prata om rasism och kolonialism! Även våra utställningar och samlingar bär vittne om ett kolonialt arv. Bland tagghudingarna har vi föremål insamlade på Saint-Barthélemy under tiden ön var svensk koloni. Vi vet att tagghudingarna samlades in av garnisonsläkaren och biologen Axel Theodor Goës. Det här skedde en tid efter att Hans Sloane var verksam i Karibien och skickade hem ofantliga mängder material till London.  

I mitt arbete som pedagog på museet får jag ofta frågan om varifrån djuren kommer och om jag personligen dödat dem. Jag berättar om lejonungarna som kom från en djurpark och vargen som blev påkörd. Men jag tycker personligen att det är svårt att på ett helt ärligt sätt prata om elefanten i rummet.  

När museet grundades 1833 var uppdraget att samla och visa djur från Göteborgsregionen. Det här kom sedan att ändras och 1906 köptes en monterad gorilla in och de exotiska djuren började öka i antal. Gorillan kom via ett nätverk av jägare, uppköpare och zoologiska konservatorer som försåg zoologiska trädgårdar och museer med djur. Under börjar av 1900-talet var jakten på storvilt intensiv. Vita jägare åkte till bland annat Afrika och återvände hem med troféer och djur att sälja. Djuren exploaterades precis som andra naturresurser. 

Den bokstavliga elefanten i rummet sköts av museets konservator David Sjölander den 4 december 1948 i dåvarande portugisiska Västafrika, nuvarande Angola. Elefanten sköts med ett enda skott i hjärtat medan den halvsov under ett träd. Länge hade Sjölander följt efter elefanten för att observera dess rörelser och kropp. Han hade drömt om att montera en afrikansk elefant och nu äntligen verkade drömmen kunna gå i uppfyllelse. Förutom Sjölander deltog 50, icke namngivna personer, i arbetet med att flå och stycka elefanten. Den styckade kroppen åts upp av de lokala medhjälparna. Sjölander beskriver deras glupskhet med mycket raljanta och nedsättande ord. Han utelämnar att köttet snabbt behövde tas om hand eftersom vädret var varmt med temperaturer upp till 50 grader i solen. Köttet hade inte kunnat sparas utan att förstöras. 

Arbetet med att salta in och preparera huden och skelettet från elefanten var mödosamt. Sjölander noterar att även om elefanten dödades med ett enda skott bar kroppen spår efter flera tidigare skottskador. I örat fanns kulhål och även skelettet var skadat av kulor. En tid innan elefanten dödades skadsköt Sjölander själv två andra elefanter. Ytterligare en elefant dödades senare eftersom den hade större betar än elefanten Sjölander konserverade. Den döda elefanten med märken efter kulor i sin kropp, de två skadskjutna elefanterna och elefanten som dödades för betarnas skull talar sitt tydliga språk om hur intensiv och oprecis jakten på elefant var.  

Det är här mitt arbete blir svårt; elefanterna sköts inte för vetenskapens skull eller för köttets skull, eller för viltvård, de sköts för att museets styrelse ansåg att ”det vore av stort värde att komplettera samlingarna med arter från Västafrika, med en elefant och en noshörning som saknas i utställningarna.”  Djuren sköts för att ställas ut. Det är för mig en pedagogisk balansgång att förklara för eleverna som kanske inte har det historiska perspektivet klart för sig. Det skedde i en annan tid när jakt på elefant var tillåten och Youtube-klipp med elefanter och andra djur en avlägsen framtid.  

Vilken berättelse förmedlar vi om elefanten? I vårt informationsmaterial berättar vi inte att fler elefanter dödades, vi berättar inte heller att betarna kommer från en annan individ. I berättelsen om elefantjakten är det Sjölanders röst som hörs. Hans berättelse kompletteras inte med de lokala guidernas, spårarnas och bärarnas röster. 

Genom att inte prata öppet och ärligt om samlingarnas ursprung, skriver Miranda Lowe i London, riskerar vi att bidra till att cementera den strukturella rasismen i dagens samhälle. Jag håller med henne och tror att vi på vårt museum behöver arbeta för att lyfta fram fler perspektiv och fler berättelser. I våra utställningar behöver vi vara tydliga med djurens ursprung och hur insamlingsarbetet ser ut i dag och tidigare.  

Genom att prata om elefanten i rummet kan museerna fortsätta vara relevanta för en mångfald av besökare. Jag hoppas vi kan hitta fler ohörda berättelser och ge fler personer och perspektiv en röst i våra utställningar och program. Genom att vara öppna med hur gorillan och elefanten kom till museet tror jag vi kan fördjupa diskussionen om den illegala jakten och handeln med djur. Det finns hopp i att visa att förändring är möjlig, även om det innebär att blottlägga ett inte alltför vackert förflutet.  

I arbetet med de nya basutställningarna som invigs i december 2022, har vi tagit små steg i rätt riktning. Vi har låtit andra forskare än vita anglosaxiska män synas och vi har lyft vikten av biologisk mångfald, inte som en resurs att exploatera utan som något värt att bevara. 


Lotta Backman, 
Pedagog på Göteborgs naturhistoriska museum 

Litteraturlista

  • Ashby, J: Four ways natural history museums skew reality, The conversation (2017) Four ways natural history museums skew reality (theconversation.com) 2022-06-14
  • Das, S., Lowe, M: Nature Read in Black and White: decolonial approaches to interpreting natural history collections, Journal of Natural Science Collections 2018, Volume 6, pages 4 – 14

Journal Article | Natural Sciences Collections Association (natsca.org) 2022-06-14